Offermentalitet leder ingenvart

En sak som jag har tänkt på är det här med offermentalitet som många har.

Alla vi människor drabbas nån gång av problem och svårigheter i livet. Då brukar vi hantera situationen på två sätt. Vissa tar på sig offerrollen och dränker sig i självömkan och andra väljer att göra något åt sin situation istället för att klaga och skylla på andra människor eller omständigheterna. Folk med offermentalitet tror att de har otur och allt som drabbar dem är någon annans fel. De har svårt att ta ansvar för sina egna handlingar och beslut och de är oftast rädda förändringar.

Nu menar jag inte att man aldrig får tycka synd om sig själv, ibland hamnar vi alla i offerrollen. Visst behöver vi alla klaga ibland och tycka att livet suger. Det har även jag gjort många gånger. Men det farliga är när offermentaliteten blir långvarig och som en besatthet. Sen finns det såklart situationer då en människa varit offer och blivit utsatt för övergrepp, misshandel, mobbning mm, men även då är det saker som har hänt, alltså händelser som är avslutade. Men många väljer att låta de händelser identifiera dem och lever kvar i det som hänt i det förflutna. Man kan inte ändra på det man har varit med om men man kan ändra på hur man låter det påverka ens liv.

Människor som väljer att ha offerrollen tar bort fokuset från själva problemet och koncentrerar sig istället på vems fel det är.

Det kan kännas bekvämt att gömma sig bakom sin offerroll och att inte behöva ta ansvar. Man får bekräftelse, medlidande och tröst.

Jag känner också till människor som varit med om hemska saker, blivit drabbade av olyckor och sjukdomar men som ändå valt att inte fortsätta vara offer, de har valt att leva. För hur svårt det än är så finns det utrymme att leva. Det är inte alltid så lätt, det krävs mod och styrka att acceptera, lämna det förflutna och gå vidare.

Att inte göra sig till ett offer är att ta makten över sitt liv. Att ta ansvar för sitt liv är det första steget till att göra sig fri från offerrollen och bryta mönstret.